US DVD

Picture abovet: Marisa Mell in a sensual pose and not to be found in the film

Picture above: Francisco Rabal and Marisa Mell

Text below in swedish:

Jag har hört talas om att det ev. gråzons-bolaget Mya ibland ger ut riktigt risiga VHS-transfers på DVD, men har själv alltid haft tur tidigare och inte råkat ut för något.
Skall jag vara ärlig så vet jag inte om bolaget är ett s.k. källarbolag som ger ut public domain filmer, ett bolag som ger ut legitima utgåvor med betalda rättigheter, eller
ett bolag som rippar andras utgåvor. Men filmerna är i vart fall oftast intressanta för genreälskare och brukar inte gå att få tag i på annat håll, även om de oftast är Bare
Bones utan något intressant extramaterial. Så även vad gäller denna mycket obskyra film - men den här gången åkte jag på en videotransfer av undermålig kvalitet.
DVD'n skulle släppts i mars 2011 men dröjde till slutet av oktober 2011. Kanske hade man tänkt sig en bra transfer men fick ge upp till slut i brist på en 35 mm kopia?

Så, filmen är alltså grynig, urblekt och repad och då särskilt precis i början. Det här är inte heller en egentlig giallo utan snarare ett psykologiskt crime-drama med politiska
tendenser och tankar á la 1970-talets vänsterströmningar. Det är en mycket obskyr B-film som bara freaks lär gilla. Jag gillar den alltså, då jag är en sucker för Feel Bad
film och en patenterad film freak. Det är också troligen dåligt (så varning utfärdas) och jag antar att denna film slaktas på "normala" sajter. Ja, det är lite valhänt regisserat
MEN skådisarna gör den intressant, och då menar jag enbart Marisa Mell och Francisco Rabal som båda interagerar fint i nästan kammardrama-stil.
Jag bara älskar slutet av 1960- och den första halvan av 1970-talet, då även obskyra filmakare som t.ex denna films D'Eramo ofta hade lite konstnärliga ambitioner som
ett självklart inslag i genrefilm. Man kan se det i t.ex Gialli, Eurocrime och även i Spaghettiwesterns där ofta tidens samhällspolitiska tankegångar berördes. Men konstnärlig-
heten gällde World Wide, även i Hollywood där 70-talets kriminalthrillers ofta är rena mästerverk jmf. med det mög som görs idag.
Den här filmen känns lite som om Pasolini ombetts att göra en giallo och denne utan att ha lust eller tid till detta har bett sin obegåvade brorsa att göra den istället.

Marisa Mell (en mix på Joan Crawford och Demi Moore?) är en riktigt bra och rätt skrämmande Femme Fatale ........... jaaaa, och nu vet jag vad denna film är, det är ju
en klockren Film Noir med en lika klockren loserhjältinna, med ett ingrott underklass-komplex gentemot rikingar.

Louisa (Mell) kommer i filmens början till Rom i jakt på arbete utan att lyckas. Hon möter och börjar umgås med Yvonne (Helga Liné) som även fixar ett jobb åt henne på
ett hotell. Yvonne berättar även hur man lurar pengar av sexhungriga män när man är i ekonomisk knipa.
Klåparna på Mya skriver som baksidestext att ruffiga typer tvingar in henne i prostitution - WTF? Dom har inte ens ens sett filmen alltså, då detta kanske förekommer i en
annan (längre?) version av filmen men inte i denna. Verkligen seriöst, verkligen.

Nåväl, Louisa möter en äldre stenrik kirurg, professor Armando (Farley Granger) som hon enl. egen uppgift mött när hon fått lift i hans Rolls Royce (kanske som prostituerad
i en annan version av filmen?). De gifter sig och hon flyttar in i hans stora villa. Men allt är inte väl då den gode doktorn inte kan få upp den på bröllopsnatten och Louisa inleder
ett erotiskt förhållande med en av makens kollegor, Stefano (Riccardo Salvino) och snart inleds dödsdansen.
Det är nu som filmen blir intressant och Marisa Mell så smått börjar att imponera i rollen, lägger in den högre växeln.

Marisa Mell

Francisco Rabal (1926-2001)

Hennes känslige (men stenrike) make lever för konst, musik och poesi och vill egentligen inte alls arbeta som läkare. Han berättar för henne om tavlor och tar med henne på
musikkonserter och hon......... HATAR det. Hon föraktar både honom och hans finkultur. Det finns en scen där vi får se Louisas egenhändigt inredda lilla uthus/lusthus, med massor
av posters med mer eller mindre avklädda män och där en filmposter på Paul Newman är det närmaste finkultur hon kommer. Vi får även se henne spela på ett flipperspel och
det lär knappast vara hennes makes.

Ett brott begås ...... ingen överraskning för oss då vi sett det redan i filmens absolut första (och mycket raspiga) scen, och snart dyker en man upp, Mr.X. En man (spelad skickligt
av den store spanske aktören Francisco Rabal 1926-2001) som brinner av ett ännu större överklasshat än Louisa. De är egentligen ett passande par ihop, som storebror och lilla-
syster kanske. Här finns också den fantastiska scenen när Louisa berättar för Stefano, som ........ ja just det, vad skulle du göra själv?

Marisa Mell - jag är imponerad (OBS! Varning för ev. spoilers nedan, läs vidare på egen risk)

Slutsats: Det här är egentligen ganska dåligt pga osäker regi och lååångsamt tempo, rimligen borde det väl vara så. Men, men, här sitter jag flera dagar efter att jag sett filmen
och tänker likförbannat på Marisa Mell's stackars Louisa, så det blir rätt bra ändå pga Marisa Mell's fina skådespel med starkt bistöd av Rabal, och det finns intressanta idéer.
Som ett artmovie-kammardrama med teman som klasstatus, pengar, sex och politik blandat med mord á la en Giallo - allt ganska oskickligt gjort på B-vis av D'Eramo, och det är just
så jag vill ha det då det blir den där märkliga suggestiva italienska 70-tals-B-filmskänslan som fångar en så - ja om man är en Psychotron filmfreak då förstås.
En A-filmsregissör skulle säkert ha polerat till det hela med en massa pretentioner så man blivit uttråkad istället. Marisa Mell spelar återhållet skickligt sin roll och lättar bara någon en-
staka gång på locket till sin tryckkokare, detta i en imponerande kort scen när hon inte kan hejda sitt hat och mindervärdeskänsla gentemot överklassen att strömma upp till ytan.
Och den där scenen när Louisa berättar för Stefano, föga hoppfullt visar upp sin sanna Rieto-flicka och hans reaktion...... den är snudd på genial och Mell gör den värdigt..
Kanske hade D'Eramo sina kvaliteter ändå. Detta är en finfin Film Noir för psychotron cineaster som kan hitta kvaliteter i filmer 99 % av IMDB-drönar-betygsättarna dömer ut

anamorfisk widescreen, mono italienskt tal med engelsk text. Extra: endast ett bildgalleri och en trailer för filmen med engelskt tal, som trots att den är repad har mycket bättre bild-
kvalitet än Myas film. Som vanligt hoppas man att ett seriöst bolag får tag i denna råkopia och ger ut en bättre version än Mya, men då lönar det sig inte längre därför att just denna
undermåliga version tagit bort den lilla, lilla marknaden för en film som denna (antar jag).
I kort scen dyker Mircha Carven upp som polisinspektör och i en nanosekund kan eurofilmens Peter Lorre look-a-like Luciano Pigozzi ses som professorns betjänt Antonio. Sound-
tracket är av Stelvio Cipriani och man får också lära sig att "gymnastica svedese", gymnastik på svenska på 70-talet betydde att göka. Länge sedan svunna är de dagar då Sverige
av den övriga världen betraktades som ett syndens det lyckliga gökandets rike

Back to Giallo and Eurocrime Page 2